Möten med balocher - varje människa är ett epos av Mahmud Doulatabadi

Översättning: Bromand Heshmati och Carina Jahani
Förlag: Tranan 
ISBN: 978-91-86307-95-0

Skrivet av Leo
Torsdag 2 oktober 2014 kl. 19:54

Att recensera en beskrivning av sociala problem är svårt, eftersom recensionen lätt kan ses som en recension av de åsikter som framförs. När författaren i beskrivningen av en folkgrupp dessutom har vävt in det lovprisande som förekommer i den orientaliska qasida-diktformen blir det än svårare av liknande skäl. Denna recensent tänker ta den metaforiska kamelen genom det illustrativa nålsögat genom att först notera att den samhälleliga skildringen med 40 år på nacken är irrelevant för dagens debatt, sedan notera att en som är bekant med hyllandet av stammen i en qasida har en vilja att se det utfört väl, och slutligen hoppas att dessa brasklappar ska skydda honom.

Möten med balocher utspelar sig under årsskiftet 1974-1975 i Balochistan, den region som omfattar sydöstraste Iran och fortsätter över gränserna till sydvästra Pakistan och sydvästra Afghanistan. Närmare bestämt utspelar den sig längs den iranska gränsen i närheten av punkten där dessa tre länder möts. Det är en eftersläpande, fattig och karg landsända vi reser igenom, där befolkningen fortfarande minns den lokale härskaren Dost Mohammad Khan som störtades 1928 av Reza Shah Pahlavi - vars dynasti vid denna tidpunkt bara var några få år från att gå under i den islamiska revolutionen.

Den första personen Doulatabadi träffar är smugglaren Malek, vars ekonomiska svårigheter får vara början på den samhällskritik författaren ger. Inte nog med att den iranska staten har börjat reglera import av varor hårdare och slå ner på smugglare i gränstrakterna, Malek har även åkt fast och måste nu betala ungefär en tredjedels genomsnittlig månadslön i böter varje månad i tre år. I bakgrunden till mötet mellan författaren och Malek ser vi först två azeriska byggarbetare som senare ger sig av för att söka ytterligare ett tillfälligt jobb i en annan stad. De ersätts av sina hustrur, som flytt fattigdomen hemma och kommit för att återförenas med sina män.

"Hurdan är då en baloch? (...) Varje baloch är en palm och hans själ är ett soligt sandhav. (...) Balochen är en ren, orörd kraft." (s.54)

Det är här som författarens två genrer - samhällskritik i form av reseskildring och hyllandet av stammen - frontalkrockar för första gången av många. Doulatabadis samhällskritik har ett tydligt klassperspektiv (s.19), men som nationalistisk skald kan han inte separera en persons egenskaper från den folkgrupp denne tillhör. Det skär sig när han först undrar vem det är som sår split mellan de olika folkgrupperna och hindrar dem från att enas mot klassfienden (s.19), för att några sidor senare berömma de azeriska kvinnorna för deras kyskhet (s.25), till skillnad från okyska kvinnor i andra landsändar. Denna reseberättelses explicita samhällskritik och hyllande av balocherna kör rätt ner i diket innan den kommit särskilt långt på vägen.

Vi tycker om vårt hemland, detta torra och salta land. (s.65)

Varje person i ett litterärt verk är antingen filtrerad genom författaren eller är författaren själv. Personerna vi möter ser vi genom författarens ögon och vi pratar med dem genom att få deras konversationer med författaren återberättade. Boken heter Möten med balocher men det är bara en person vi läsare möter och lär känna på ett djupare plan - Mahmud Doulatabadi. De motsättningar mellan nationalism och etniskt överskridande klassperspektiv som går genom boken, och författarens analyser av folks moral i allmänhet och deras sexualmoral i synnerhet, speglar den övergångsfas som Balochistan befann sig i när boken skrevs. "Författaren" är inte bara en observatör, utan även ett berättarverktyg som i sina tankar och sin interaktion med de han möter illustrerar de större skeenden som pågår.

Det är på den nivån som berättelsen fungerar, och fungerar mycket bra. Den uppblåste kulturpersonligheten Kambuzias absurditeter, polisen som ser det som sitt kall att omvända sunnimuslimer likt de flesta balocher till shia, poeten vars dikt får författaren att "svettas av skamkänsla"; författarens vidhållande att balocher är sällsynt ädla trots observationer som tyder på motsatsen, hans dröm om nationell enighet samtidigt som han beskriver olika folkgruppers underlägsenhet, kluvenheten i författarens betraktelser - allt faller på plats till en helhet som kräver sina inre motsättningar för att korrekt beskriva verkligheten.

Det som finns kvar i minnet (...) kan sammanfattas med orden: smuggling, opium, moské, sunni, shia, torrhet, sol och sand.

Det är ingen tillfällighet att Doulatabadis stora fråga, som summerar syftet med hans resa, ställs först i näst sista meningen - just innan han besvarar den i bokens sista. Med ett sådant svar kan den inte ställas tidigare.

Leo