Cappuccino, turkish drops och Rachel Brice

Lotten och Rachel Brice

Foto ovan: Daria Bertogna
Gruppbild: Livio Melani
Övriga bilder: Mattias Lager

Efter tio år i den underbara egyptiska dansens värld, nosar jag mig utanför min comfort zone och kastar mig in i famnen på Tribal fusion, som jag så länge suktat efter... I mars bokade jag min plats och bestämde mig för att hösten 2014 kastar jag mig ut!

Tillsammans med pojkvännen anlände jag i soliga och härliga Toscana en tisdag i början av september. Vi spenderade en dag i Pisa innan vi tog tåget norrut till Italiens riviera, Viareggio. Vi hyrde en enkel liten lägenhet med uteplats där vi kunde inta vår brieost- och cappuccinofrukost samt dricka vin (och äta mer brie) om kvällarna – omgivna av lummiga balkonger och spinnande katter. Precis så underbart som den klichébild jag haft av Toscana!

En tre dagar lång intensiv-kurs med Rachel Brice låg framför mig. Vid registreringen fick jag äran att hälsa på Linda Melani, grundare till Tribal Soul Belly Dance. Jag frågade lite nervöst om vi kommer ta några pauser under dagen, kanske vid lunch? Linda spände ögonen i mig och svarade skarpt och lugnt; NO. Here, we work hard.

Detta var verkligen sanningen! Nivån bland italienska dansare är otroligt hög. Alla tre dagar inleddes med yoga och djupstretch. Sedan följde ”belly dance drills” a lá Rachel Brice, teknikkombinationer och stryka. Efter det tränade vi koreografi och sedan cymbaler samt musikkunskap. Mot slutet av dagarna var det backbends, zippers och turkish drop som gällde. Som avslut, en välbehövlig yogastund med stretch.

Svetten droppar från min nästipp ner på mina läppar. Salt. Jag kan se stranden och havet precis nedanför dansstudions panoramafönster. Temperaturen i studion överstiger 30 grader. Klassen har pågått i tre timmar och min energi börjar ta slut. Just när jag funderar på att ta en två-minuters paus och fånga andan möter Rachels blick min. Den är otrolig...den glittrar! Hela hennes energi och styrka strålar ut genom de där ögonen och får mig att fortsätta fast jag är slut. Det måste vara ren inspiration jag kör på nu.

Under fredagens ”sunset halfa” var jag så slut att jag egentligen kunnat somna ståendes. Trots detta blev det en kväll att minnas. Jag fick möjlighet att dansa en koreografi av Brice själv, på hafla-scenen nere på stranden. Ja, sömnen kunde faktiskt vänta.

Det var dock lördagens föreställning på Operan som gjorde störst intryck. Bara att befinna sig på en opera! De italienska dansarna visade sådan enorm konstnärlighet och uppfinningsrikedom. Sciahina, Violet Scrap och The Grandmas blev några favoritnamn för min del. Rachel Brices framträdande var overkligt. Hennes makalösa dans kombinerades med publikens jubel och de hundratals rosor som kastades upp på scenen. Perfektion.

Mötet med Rachel Brice (både på Urkult och i Italien) har vänt upp och ned på allt. På det mest fantastiska sätt. Jag är uppfylld av tacksamhet, glädje och inspiration och kunde inte ha haft en bättre resa!

Lotten