Iranska Filmfestivalen 2015

Skrivet av Leo
Måndag 12 oktober 2015 kl. 22:17

I en teokrati är samhällskritiker kättare och gör klokast i att linda in sin kritik i poesi lika tjock som en ayatollahs skägg. Det var kontentan av Amir Jafaris svar på frågan om hur slutet på hans film "13" skulle tolkas: om samhället kritiseras för öppet, riskerar till slut hela systemet att ifrågasättas. Det är i sådana situationer som politiken slutar vara abstrakt och blir påtaglig. Författaren som inte kan skriva det de vill, regissören som inte kan skapa den film de vill.

Som icke-kunning om iransk kultur blir det ytterligare ett lager att tränga igenom. Eftersom filmerna är gjorda för en iransk publik är mycket av det som visas obegripligt i betydelsen att signifikansen av det som visas går mig helt förbi. Detta är väntat, och även om det ställer till det i samhällsdokumentärer så var det bara att acceptera att en fullständig stormflod av intryck swooshade förbi över huvudet på mig. Det hör till charmen med dessa filmfestivaler att utsättas för upplevelser av nya slag.

Men ovanpå detta kommer den iranska staten och slänger in ett till hinder: det regissören vill säga kan inte sägas direkt, utan måste döljas mer än vad konsten kräver. Av stormfloden av intryck hade tidigare bara en rännil nått mig. Efter att ha passerat detta hinder återstod bara droppar.

Bra och sevärda droppar, dock. Filmfestivalen var helt klart värd att gå på: obegriplig, bra och stundtals obegripligt bra.

Iranian Ninja

(Dokumentär, 2014, 30 min) Vi får följa en grupp kvinnor som alla utövar ninjutsu, och träffa Khatereh Jalilzadeh, den första kvinnan i Iran som professionellt utövat sporten. Det var när jag såg den här filmen som jag insåg att jag bara förstod hälften av det som visades. Vi får veta att kvinnornas familjer ofta inte ser ninjutsu som lämpligt för kvinnor, och får veta att Khatereh utövar den för självförsvar. Men där tar det slut - mycket av hur det kvinnorna lär sig påverkar dem lämnas osagt. Har Khatereh fått användning för ninjutsu som självförsvar? Hur ser staten på dessa kampsportsklubbar?

Chelleh

(Drama, 2015, 17 min) Yahya har tillbringat 40 dagar med att memorera Koranen i sin fängelsecell där han sitter som straff för en misshandel. Som belöning får han tolv timmar i frihet. Han tillbringar dem med att skaffa mat till sin fattiga familj genom att skjuta duvor.

Chelleh visade sig vara en riktig sleeper hit. Den lyckas förmedla en känsla av börda, och då inte bara genom Yahyas och hans familjs ansenliga kroppshyddor, utan sättet på vilket man ser att alla rörelser är jobbiga. Filmen är i stort sett utan dialog och presenteras med begränsade färger, vilket bara förhöjer känslan av Yahyas utanförskap när han och hans son går omkring i staden och skjuter duvor, till synes utan att uppmärksammas av någon annan invånare.

Precis som "Iranian Ninja" visste jag att mycket av Chelleh gick mig förbi, men den levererade tillräckligt för att jag var tacksam över att inte behöva ta dess fulla tyngd.

Seven Regards

(Dokumentär, 2013, 14 min) I staden Shahrud hör det till nyårstraditionerna att en grupp lärda skriver sju verser från Koranen med saffransbläck i skålar. Av de fyra filmer jag såg var denna den som var enklast att förstå - främst för att den börjar med en rullande text som förklarar hela filmen. Efter att vi på så sätt har klarat av all handling, berättande, innehåll och liknande börjar det audiovisuella. Jag kommer inte ifrån tanken på att regissören hade tänkt sig något liknande "Granatäpplets färg", men sedan försökt göra det till en faktafilm. Som musikvideo är den vacker, men når inte fram som dokumentär.

13

(Drama, 2014, 90 min) När föräldrarna bråkar och hans mor vill ta ut skilsmässa är det upp till trettonårige Behmani att lösa sina problem själv. Som lösning på problemet med den äldre eleven som vill misshandla honom väljer han en förskärare.

Lyckligtvis för alla upptäcker skolpersonalen hans "lösning", och ingen hinner skadas. Men "problemet" kvarstår, och dagen efter jagas Behmani hela vägen hem från skolan. Där träffar han på ett gäng unga vuxna som han börjar umgås med. Innan han hinner begripa just vad han hamnat i för sällskap har en person dött våldsamt.

Om "Chelleh" levererade en blek, smutsig och hopplös värld, levererar "13" en blek, steril och hopplös värld. Kontrasten mellan den skinande rena lägenhet som Behmanis familj bor i, förfallet i resten av fastigheten, och den övergivna byggarbetsplatsen som kvarteret vilar på, visas i en ljus, blek blågrå palett som får den förstnämnda att se ut som en utställning och den sistnämnda som resterna av ett krig.

Åldern som Behmani befinner sig i är den klassiska tonårsfasen - för gammal för att undvika ansvar, för ung och oerfaren för att kunna ta ansvar fullt ut - och han försöker ta sig igenom den samtidigt som han saknar stöd från sin familj och samhället inte har något att erbjuda.

Behmani börjar med att återberätta en historia han läst: en Vietnamveteran som led av PTSD trodde sig ha två huvuden. Till slut sköt han sig i ett av dem. Historien och filmen speglar bra Behmanis situation och hans frustration med en värld som han varken kan finna sin plats i eller lämna.

Leo