Filmrecension: My Sweet Pepper Land

Skrivet av Leo
Fredag 7 mars 2014 kl. 12:05

När bödeln hänger i den dödsdömdes ben för att påskynda dennes hädanfärd inser polisen och krigshjälten Baran (Korkmaz Arslan) att han borde byta karriär. Saddams regim har just fallit och när den nybildade kurdiska autonoma regionen hade ett behov av personal för att bygga upp samhällets civila institutioner bytte han från soldat till polis, men lämnar nu gärna det jobbet åt andra. Världen utanför tjänsten är dock inte vad han förväntade sig, och han är snart på väg till en liten by vid gränsen mot Turkiet med uppdrag att inlemma denna del av landet i den nya rättsstaten.

Govend (Golshifteh Farahani) å andra sidan, trivs med sin karriär som lärare i byns enda skola där hon bor ensam. Hennes tolv bröder trivs inte med den karriären utan tycker att hon borde gifta sig, men de kan inte sätta något emot när hon står på sig och får deras far att godkänna att hon återvänder till byn.

Det saknas inte jobb för någon av dem - fattigdomen är svår, smuggling är vanlig, korruptionen utbredd, den väpnade konflikten på andra sidan gränsen spiller över, och både lag och utbildning ses antingen med skepsis av de boende eller som ett hot av den lokale krigsherren Aziz Aga (Tarik Akreyi).

Det är upplagt för en klassisk western, och Hiner Saleem, som helt klart vet vilken genre filmen ska tillhöra, slösar ingen tid. Öppningsscenens hängning utspelar sig på en innergård som skulle kunna vara i anslutning till en lerstensbyggnad i sydvästra USA om vi inte visste att det är i Erbil. Hästarna kommer fram när Baran, hans ställföreträdare Reber (Suat Usta) och Govend rider sista biten till byn, och vi inser att vi kommit fram till gränstrakterna när Govend väljer att gå sista biten för att "en kvinna som ses med två män… folk pratar."

Trots dessa klichéer blir det vi ser en kurdisk berättelse, om än med de metoder vi kommit att se i westerns. Byn ligger bland branta berg och marken är stenig och lerig. Över allt gråa moln och ibland patrullerande turkiska stridsflygplan som letar efter kurdisk gerilla. Det är en karg, hård och blek värld som presenteras av de omättade färgerna i filmens bilder.

Vad som följer sedan är en upptrappning av konflikten där Baran och Govend står mot Aziz Aga; eller om man så vill, där den moderna rättsstaten med likhet inför lagen och jämlikhet mellan könen, står mot det gamla samhället med sina egna traditioner, lagar och maktstrukturer. Båda två är representanter för det som desperat vill bli en modern stat, och de kämpar mot det traditionella samhället likväl som mot filmens skurk. Baran erbjuds beskydd av Aga mot att han blundar för Agas omfattande olagliga aktiviteter och hans mäns behandling av byborna. Govend får sin heder angripen av rykten om hennes omoraliska leverne med den nye polischefen - rykten som Aga eldar på och ser till att de når hennes bröders och fars öron.

Det är en strid med låg intensitet, tvärtemot vad man kanske skulle förvänta sig givet den allerstädes närvarande Kalashnikovens förmåga till automateld. Istället får vi se hur Baran och Govend kommer närmare varandra och deras förhållande, hittills baserat på bådas målmedvetna utförande av sina respektive uppdrag, övergår i det romantiska samtidigt som konflikten blir mer och mer påtaglig för att till slut bryta ut i öppet våld.

Fungerar filmen? Ja.

Tempot är jämt genom filmens 100 minuter och handlingens trådar hålls ihop bra tills de knyts ihop på slutet - och det är ett slut som mig veterligen aldrig har använts i en western. Saleem förstår sin genre, och berättar en kurdisk historia i westernformat istället för att begå misstaget att berätta en western med kurder. Det är en spännande och hårdkokt historia som levereras av denna crossover. Arslan lyckas framställa den oövervinnerlige tyste hjälten men har också en god förmåga att leverera humor trots (eller kanske tack vare) sitt stenansikte. Vidare har Baran har sin "straight man" i Reber, vilket lättar upp stämningen när det behövs. Filmen har även en del lättsammare sekvenser som bäst kan beskrivas som absurda, men som ändå finner sin plats. Farahani gör ett bra jobb och spelar vacker musik på sin ståltrumma, men det är först på slutet som hon får visa mer av sitt fulla register och visa att hon kunde använts mer.

My Sweet Petter Land var invigningsfilm på Stockholm Kurdish Film Festival 2014.

Leo

Relaterade händelser

Invigningsfilm - My Sweet Pepper Land

Film i Stockholm
Torsdag 27 februari 2014 kl. 19:00
» Var du där? Skriv en kommentar.