DJ Cheb Oman läser just nu arabiska i Oman

“My name is Cheb Oman, Oman, like the country, you know”

Jag köpte (Cheb) Khaleds Kutché 1989 efter att ha varit rock ´n roll-dj i några år och blev heltänd. Undan för undan skaffade jag mer arabisk men också turkisk och indisk musik. Internationella megaartister som Ibrahim Tatlites och Asha Bhosle förgyllde snart mitt set.

1997 började jag spela på Café Ariman i Lund och folket där gillade de orientaliska grejorna extra mycket. Så jag skaffade mer musik från Mellanöstern genom att finkamma skivbutiker, typ Multi Kulti eller Orient Musik i Rosengård, och spelade ibland helt orientaliska gig. 1999 köpte jag Café Ariman och dumpade allt dj:ande utom det orientaliska. Efter några år slogs jag av tanken att det hade kunnat vara kul att lära sig något språk från Mellanöstern och Arabiska var det naturliga valet. Men jag avfärdade idén, givetvis. Det är ju svinjobbigt att lära sig främmande språk. Jag minns inte med välbehag skolans grammatiklektioner.

Barer, hur kul de än är, blir jobbiga i längden. Jag sålde min andel av Ariman och tänkte ”Va fan ska jag göra nu?” Då dök tanken på att lära mig arabiska upp igen. Minnet av skolans grammatik hade bleknat. Ah, jag kan väl lattja ett halvår och söka någon arabiskakurs på universitetet. Tyvärr fanns det inga platser på enstaka kurser så jag började på Mellanösterprogrammet och tog tre år senare en kandidatexamen genom att skriva en uppsats om Osloprocessen. Ni vet det där fredsavtalet som inte är ett fredsavtal utan snarare ett avtal om fortsatt ockupation under ordnade former. Visst, jag uttrycker mig mer nyanserat i akademiska sammanhang. Därefter började jag Masterprogrammet på Centre for Middle East Studies vid Lunds universitet.

Det är ännu svårare eller åtminstone lika svårt att lära sig språk nu som förr i tiden, är jag rädd. I kandidatprogrammet ingick språkstudier i ett halvår i Jordanien, på Västbanken eller något annat arabiskt land. Men mina barn var så små så jag kunde inte dra iväg just då, jag ville inte lämna de små liven. Så jag satt där med en hel massa arabiska studier utan att egentligen kunna säga flaska på arabiska. Ganska pinsamt faktiskt.

Men så, nu några år senare, uppstod möjlighet att åka till Oman och plugga i fyra månader med stipendium och eftersom barnen har blivit ganska stora och mycket väl klarar sig utan mig en kortare tid så tog jag chansen. Och det verkar som att jag äntligen ska lyckas lära mig att prata. Jag har en utmärkt lärare och språket runtomkring mig dagligen.

Oman är ett härligt litet land. Inte råcoolt på något sätt men fridfullt och vackert och människorna som bor här är synnerligen artiga, vänliga och generösa och dessutom, vilket kan vara svårt att tro om man nöjer sig med svenska media som informationskälla om arabvärlden, väldigt toleranta. Oman har alltid haft digra utrikeskontakter och ett eget litet kolonialvälde i strid med portugiser och engelsmän. En stor del av befolkningen har därför afrikanska eller baluchiska rötter och i och med oljeintäkterna har en ny generation invandrare främst från subkontinenten men också från Europa, Filipinerna och andra platser kommit hit. Och alla nyanlända klär sig och uppför sig ungefär som i hemlandet. Jag går ju gärna på indiska restauranger här i Oman eftersom de är av högsta klass men också svinbilliga. Omansk mat är super den också, man märker inflytandet från Indien och Afrika.

Häromdagen var jag och en kursare på konsert med den svenska gruppen Golbang som spelade i Muscat och med hjälp av Orientalista stod vi på gästlistan. Tyvärr hade de biffiga vakterna ingen aning om någon gästlista vilket kanske inte var så förvånande, men när de hörde att vi var från Sverige blev vi omedelbart insläppta och placerade på absolut bästa platserna, 20 meter från scenen, alldeles bakom den framför scenen nedsänkta VIP parketten där de bejublade sponsorerna höll hov.

Det var en utmärkt konsert. Jag är ju till följd av allt dj:ande lite upptemposkadad men bandet tillfredsställde mig med ett par tre riktigt dansanta låtar, exempelvis kurdiska danslåten Karbuke. En stor del av publiken kom från den iranska Gulfdiasporan men en ännu större andel utgjordes av omanier med baluchiska rötter, inte bara p.g.a. sångaren utan förmodligen också eftersom bandets (återkommande) gäst den här kvällen var fantastiske benjooisten (ett stränginstrument) Abdulrahman Surizei. Jag gillade hans mellansnack även om jag inte begrep ett jota, han hade ett smittande skratt.

Publiken var en trevlig blandning men tyvärr lite fåtalig, vilket inte märktes så farligt. Rytmsektionen var häpnadsväckande bra. Låtarna satt tajtare än precisionen med vilken ett japanskt pendeltåg håller tidtabellen. Sångaren och bandledaren Rostam Mirlashari med rötter i iranska Baluchistan har en gudabenådad röst. Det var främst Rostam som lockade den iranska diasporan men jag tror inte att alla dessa var balucher.

Bandet spelar en egen världsmusik med breda iranska influenser. Dessutom har några av gruppmedlemmarna, exempelvis saxofonisten Daniel Carlsson, fötterna djupt nedkörda i svensk folkmusikmylla vilket också hördes. Det kan låta som ett skumt giftermål men funkade alldeles utmärkt. Golbang har hittat en alldeles egen musikalisk sfär. Störst applåder efter sångaren själv – och gruppen i sin helhet – fixade dansösen Agnes, förhoppningsvis för sin väldigt gracila, performanceliknande dans som tycks mig ligga någonstans mellan sirlig modern gatubalett och orientalisk dans, ehuru lyhörd ändå mer ornamenterad än rytmisk.

Det kan tyckas vara en tanke att Cheb Oman pluggar arabiska i Oman men det är bara en lycklig slump. Jag hade gärna åkt till vilket arabiskt land som helst. Namnet Cheb Oman valde jag 1997 när jag skulle åka upp och göra mitt första gig i Stockholm. På den tiden spelade jag mycket raï och Cheb var en titel som många raïstjärnor använde (om de inte var en Chaba) i opposition mot äldre tiders musiker som kallade sig Cheikh/Cheikha. Cheb betyder ung och signalerar typ rebelliska åsikter/attityd. Raïtexter skyggar inte för kontroversiella ämnen vilket passade en gammal x-punkare som jag. Oman kallade jag mig, därför för att jag heter Öhman - väl medveten om att det finns ett arabiskt land med detta namn. Tanken var också att jag med detta namn på ett ungefär ramade in det geografiska område jag spelar musik ifrån, från Magreb i väster till Indiska Oceanen i öster. Jag har det mycket trevligt här i Oman men ser också fram emot att komma hem med nya grymma låtar nästa år och spela skivor på klubb.

Den viktigaste, äldsta souken i Muttrah i Muskat

Bonden Ishak samt en fiskförsäljare i souken alKhuweir.

Indisk restaurang i Muscat "Den södra restaurangen" enligt engelska texten men "den norra restaurangen" enligt arabiska. Restaurangen är suveränt bra, billig, 18 kronor för en dagens, och maten är sydindisk, vilket bekräftar bilden att indier är bättre på engelska än arabiska.

Ishak dotter Nur och hennes kusin samt en av Ishaks tjurar. 

Samtliga foton: Privat, Richard Öhman