Berlin tur och retur - ett år med Anar Dana

Maria som brud under
föreställningen Anar Dana

Samtliga foton: Gerd Eiltzer

Ibland kommer man till en punkt i sitt artistiska liv när inspirationen behöver fyllas på. Under 2012 hade jag gått på tomgång en längre tid. Alla koreografier, alla klasser kändes som att de bara gick på rutin, inte mycket utmanade mig längre.

I många år har jag följt dansantropolog Helene Eriksen och hennes folkdansprojekt Anar Dana (Granatäpplefrön). I flera år har hon samlat kvinnor i olika Anar Danaprojekt och under en längre tid arbetar de tillsammans fram en föreställning fylld av spännande danser från Sidenvägen. Då folkdanser ligger mig varmt om hjärtat och projektet skulle vara i Berlin kände jag att nu, nu var det min tur att vara med. Gruppen hade redan träffats en gång men då Helene kände till mig sedan tidigare var det OK att jag kom med senare. I april 2013 reste jag fylld av förväntan till Berlin för första gången. Elva resor blev det totalt mellan april 2013 och maj 2014.

När jag träffade gruppen första gången var det problem med att få tag på nyckeln till studion och Helene var väldigt försenad så vi dansare samlades på ett kafé bredvid studion. Alla berättade vad de gjort och hur länge. Det kändes skönt att jag vare sig var äldst eller yngst. De flesta var från olika delar av Tyskland förutom en ung tjej från Polen och jag från Sverige. Ett par timmar senare kom vi in i studion och äventyret kunde börja.

I kontraktet vi skrivit på stod det att vi skulle träna lördag och söndag mellan kl 11-18. Varje dag inleddes med en timmes yoga på en sådan hög nivå att även om jag tränat yoga tidigare var det svårt att göra rörelserna. Det gjorde att jag aldrig kände mig tillräckligt uppvärmd innan träningen började. På den träning jag missat hade gruppen redan bestämt att vi skulle dansa Baluchi Chap, makedonsk Cocek, samaii, marockansk shikatt, en dans från vardera Turkmenistan och Dagestan samt tre danser från olika delar av Turkiet som ingick i en bröllopsceremoni. Helene var tydlig från början med att alla inte kan dansa i alla nummer utan hon kommer under projektets gång att välja vem som gör vilka danser. Från början tränade vi alla danser tillsammans och det skulle visa sig vara en lyckträff.

Första helgen var rolig och stimulerande. Vi tränade och skrattade, svor och försökte igen. När jag kom hem var jag full av lust och lycka. Min andra resa var likadan. Nu hade jag lärt känna Anja, en av de få kvinnorna som kunde prata engelska och det gjorde det hela mycket roligare. Danserna vi gjorde var knepiga, särskilt de från Dagestan och Turkmenistan. I den sistnämnda skulle vi snurra på ett visst sätt och fort utav bara den så det var träning som gällde även hemma.

Resorna fortsatte och träningarna flöt på. Vi började fundera på vem som skulle göra vilka danser. Alla hade sina favoriter de ville göra. Mina favoriter var dansen från Dagestan, två av danserna i bröllopsceremonin, Samaii och den Turkmenska dansen. Helene meddelade till slut vem som var i vilken dans och jag skulle dansa Samaii, Dagestani, Turkmen, Shikatt och Cocek.  De sista två var danser där alla skulle medverka. Den unga polska tjejen skulle vara bruden i bröllopsceremonin och dessutom leda Halay och Cocek.

De flesta dansade inte på så hög nivå så jag blev glad när jag skulle dansa Samaii med Amira, en professionell dansare och ägaren till studion vi tränade i samt Katrin, en mångsidig, väldigt duktig dansare.

Min tyska är inte den bästa men med tiden lärde jag mig i alla fall att beställa falafel på kebabhaket dit jag gick varje lunch. Då de flesta inte kunde så mycket engelska och samtalen blev styltade när jag var med drog jag mig undan på luncherna.

På lördagskvällen gick vi ut och åt. Ibland var vi många men ofta bara Anja, Katrin och jag. De var stimulerande sällskap och jag såg fram emot våra middagar när Anja glatt tolkade då Katrin och jag hade problem, vilket var ganska ofta. Med många skratt och lustiga ord kunde vi ändå kommunicera. Dans är ett universellt språk.

Nu var vi i full gång att träna våra danser, att få till en gruppkänsla med varandra och Helene började ta med sig dräkter till de olika danserna. Någonstans i mitten av alla träningar hoppade polskan av och Helens blev mist sagt sur. Hon var med i ganska många danser så när hon plötsligt inte dök upp blev det en smula kalabalik i gruppen. Vem skulle ta hennes plats? Hur skulle danserna göras om för att det skulle fungera med alla klädbyten? Vi tränade vidare under Helenes vakande öga och igen var vi rådvilla vilka danser vi skulle göra. Nästa gång vi sågs blev vi omplacerade och jag blev inplockade som brud i bröllopsceremonin. Nu hade jag ytterligare tre danser jag skulle göra plus att jag skulle leda Cocek och Turkmen och göra solon i både bröllopsceremonin och i Cocek. Däremot plockade hon bort mig från Dagestanidansen.

När tre träningar var kvar berättade Helene att även Amira hoppat av. Så snabbt plockades en annan tjej in i den gruppen som dansade Samaii och Katrin fick göra det solo som Amira skulle gjort.

Avhoppen och alla ändringar i danserna gjorde gruppen osäker. Många klagade bakom Helenes rygg men ingen sa något till henne. Hon var ofta trött och på ganska dåligt humör så det var inte så roligt alla gånger. Men har man skrivit kontrakt, så har man och jag fortsatte mina resor.

Alla Anar Dana-projekt avslutas med en föreställning och i programförklaringen stod det att vi skulle ha två avslutande föreställningar i Berlin. Det visade sig att det var upp till oss i gruppen att ordna föreställningarna och då ingen hade några kontakter i Berlin organiserade Katrin två shower på en liten teater i Leipzig där hon bor. Vi körde våra två föreställningar inför nästan helt tomma bänkrader på en liten skabbig teater på en bakgata i yttre delarna av Leipzig.

Efteråt hängde en känsla av tomhet över mig. Jag kände att det var mycket väsen för ingenting men nu, några månader senare, kan jag se att jag har fått med mig en hel del trots allt. Jag har lärt mig om danserna och de tillhörande kulturerna. Fått mod att ge mig ut på nya äventyr med för mig tidigare okända danser. Och dessutom fått två nya vänner på köpet.

Maria H