En förstagångsupplevelse på Hammam Majorelle

En av många bakgator i Marrakech, dock ej den där hammamet ligger.
Foto: Anna

Skrivet av Lisa
Måndag 18 februari 2013 kl. 18:43

Vi var på semester i Marrakech, och den här dagen var det dåligt väder. Anna hade läst någonstans på nätet om Hammam Majorelle som skulle vara av den lokala sorten, det vill säga inte en turistfälla med allt vad det innebär.

Taxin släppte av oss vid en gammal solblekt liten skylt med texten Hammam Majorelle som pekade rakt in i en folktom återvändsgränd med bostadshus. De rödaktiga husväggarna reste sig anonymt mot gatan, här fanns ingenting att se – framför allt ingen entréskylt, ingen pil, ingen ledtråd alls faktiskt. Vi följde vägen smått vilsna, sicksackade mellan de färska vattenpölarna. Längst in på återvändsgränden, som visade sig inte vara en riktig sådan, fanns en skylt till, och tjugo meter längre bort fick vi syn på entrén. Inte för att det egentligen såg ut som en entré, men det kom ut kvinnor med vått hår så det bara måste vara där.

När vi kom fram öppnades dörren och två kvinnor till gick ut, vi lät dem passera och slank in bakom dem. Innanför dörren fanns en slags reception, eller ja, installationen var säkert släkt med reception i alla fall; det var ett fönster i väggen med vitt fängelsegaller för. På andra sidan gallret satt en gubbe i ett pyttelitet rum och tittade på fyrtums-tv. I receptionshöjd fanns en lucka i gallret. Jag gick fram till gubben i luckan och hälsade på franska, förklarade glatt att vi aldrig hade varit på ett hammam någonsin, att vi inte visste hur det gick till men att vi gärna skulle försöka. Han skrattade och gläfste fram ett ord, varpå en kvinna kom ut från dörren till vänster märkt femmes. Han spottade fram ett par meningar till henne, hon vände sig till oss och log och nickade.

Hon sa någonting.
Jag förstod ingenting.

Mannen förklarade att hon skulle guida oss genom hela processen, att vi bara skulle följa efter henne. Inträdesavgiften kostade 100dh, till skillnad från 150dh-350dh som vi sett på reklamlapparna från Medina. Kvinnan tog mig i handen och ledde in mig, och Anna, i ett omklädningsrum som var kaklat helt i vitt. En bänk löpte längs väggen till höger och väggen mitt emot dörren, ovanför bänken satt en lika lång list med krokar för kläder. Flera kvinnor låg på bänken och verkade vila, de tittade upp på oss när vi kom in. Vår guide bad oss på kroppsspråk att klä av oss, sedan gick hon ut till receptionen igen.
”Ska man ta av sig allting, eller ska man behålla trosorna på,” funderade jag högt.
”Jaa…” sa Anna och frös mitt i ansatsen att ta av sig tröjan.
Jag tittade på de andra kvinnorna, men de hade tappat intresset för oss. Vi tog av oss skor och tröjor, men sedan stannade händelseförloppet av i ren förvirring. Efter en liten stund kom vår guide tillbaka och gav oss varsitt par vita plasttofflor och började klä av sig, så vi gjorde som hon.

Hon tog min hand i sin högra och Annas hand i sin vänstra och ledde oss in i ett dunkelt ångande varmt tvättrum som ekade av rösterna från ett tiotal kvinnor, alla i trosor. Det fanns inga bänkar, all aktivitet skedde direkt på golvet. Vår guide gick fram till två kralliga kvinnor som satt på golvet helt nära en vattenkran och sa någonting, de två kvinnorna skrattade och pratade och reste sig sedan för att lämna platsen till oss. Vår kvinna slängde dit en liten plastmatta och pekade åt oss att sätta oss där. Vi satte oss ner med långsamma, tvekande rörelser och visste inte alls vad vi skulle förvänta oss. Vi satt med ryggarna mot väggen, till höger om oss fanns kranen och där stod två stora hinkar fulla med vatten. Guiden kom tillbaka och hade med sig en liten plastbunke som hon doppade i den ena hinken och utan förvarning hällde över mig. Jag tittade förvånat på henne och började skratta. Hon skrattade hon med, men jag tror inte att det var av samma anledning som jag. Anna fick sig också en skur, sedan försvann guiden och vi lämnades att sitta och hälla varmt vatten över varandra som två småbarn. Anna hittade en egen bunke och så satt vi där och lekte med vattnet till guiden kom tillbaka. Hon satte sig på huk framför mig, tog tag i min arm och började tvåla in den, visade mig tvålen och lämnade en bit till mig och en till Anna.
”Aha, vi ska tvåla in oss”, sa jag hjälpsamt.

Tvålen, så kallad savon noir, svart tvål, var mjuk som salva, mörkt brun och luktade inte alls behagligt. Vi hade fått varsin klutt som snabbt blev mindre varefter vi tvålade på. När vår guide kom tillbaka hade hon med sig en kvinna i röda badbyxor som tog Anna i handen och ledde henne till en ledig plats två meter bort. Framför mig slog sig vår guide ner i skräddarställning och plockade fram en ny tvålklutt. Hon satt och höll min arm i ett stadigt grep och tvålade in mig som man tvålar in en tvååring. Eftersom hon satt framför mig så kunde jag inte göra av benen någon annanstans än rakt ut, så jag satt med benen i V med ett barns hållning och kände mig som en unge på en badstrand. Jag bläddrade i det mentala mottoarkivet och plockade fram just go with it, det var ju trots allt trevligt. När tvålen var slut tog hon fram en svart tvättvante och började skrapa mig på armen. Det var inte en gnuggrörelse fram och tillbaka, utan hon drog bara åt ett håll, från axeln mot handen. Det kändes ungefär som sandpapper. Vartefter hon skrapade bildades små rullar av döda hudceller, jag tittade förundrat på och tänkte att jag kanske inte skulle ha några födelsemärken kvar heller när hon var klar. Sedan sa hon åt mig att lägga mig på mage – eller nej, hon fick mig att förstå att jag skulle lägga mig på mage genom att dra mig i foten och handen samtidigt. Hon började skrapa mig på ryggen, på benen, och sedan drog hon i med lite massage också. Varje stund var en ny upplevelse som förde med sig mer eller mindre förvåning blandat med förtjusning. Hon välte över mig på rygg och jag låg med armarna rakt utsträckta som en korsfäst och häpnade över att hon verkligen skrapade hela kroppen. Trosorna var det enda som fick vara någorlunda ifred. På rygg kunde jag se Anna som just då låg på mage, hon tittade upp mot mig och verkade vara mitt i en skrattattack.

Skrapandet nådde sitt slut, Anna leddes tillbaka till mig och så fick vi massa vatten öst över oss igen. Vår guide tog oss i händerna och ledde in oss i nästa rum, som var precis likadant som det innan, pekade åt oss att sitta ner. Hon gick sin väg igen. Där satt vi sedan och funderade halvhögt på vad som nu skulle hända. Efter en stund sa Anna:
”Jag hade så mycket tvål på magen att när hon skulle massera mig så for jag bara iväg.”
”Haha, var det då du tittade upp?”
”Ja…” Hon var tyst en stund. ”Jag tror vi kommer att få en lerinpackning”, sa hon sedan. ”Det är spår av lera på väggen där borta. Titta.”
Spåren i fråga var utsmetade i sitthöjd över väggen snett mitt emot oss.
”Ja… Eller?”
”Usch. Kan hon inte komma tillbaka snart? Vi kommer fortfarande sitta här sen när de ska stänga. Tänk om vi är klara nu? De kanske sitter där ute och skrattar åt oss nu som inte fattar att det är slut.”

Efter kanske tio minuter dök vår guide upp igen och hämtade oss. Vi leddes tillbaka till vår ursprungliga plats vid kranen där hon började hälla vatten på oss igen, nu även över håret.
”Satt vi där borta av ingen speciell anledning tror du”, frågade jag genom vattnet.
”Ingen aning”, svarade Anna och gned sig i ögonen.
Vår guide drog upp oss från golvet, ledde oss i varsin hand tvärs genom rummet bort till väggen helt nära ingången till tvättrummet, och började hälla vatten över oss stående. Jag funderade på om det kunde ha med saken att göra var i rummet man fick vatten över sig, men det kändes komplicerat att komma med feng shui-inspirerade frågor på kroppsspråk så jag lät det vara. Sedan tog hon oss i händerna igen och ledde ut oss i omklädningsrummet, där hon stannade och såg sig omkring. Hon tittade på oss.
”Serviettes?”
”Vaddå handduk? Jag har ingen handduk”, svarade jag. Anna skakade instämmande på huvudet. Hon pratade kort med de liggande kvinnorna på bänkarna, och en av dem lyckades göra sig förstådd:
”Vi har handdukar. 10 dirham.”
Vi nickade – alternativet hade varit att klä på sig plaskblöt. Vi torkade, klädde på oss, betalade för handdukarna. När vi skulle gå ut hejdade sig Anna:
”Du, vänta, vi måste ge dem dricks. De var ju så snälla.” Hon vände sig om och gick tillbaka till vår guide.
”For you,” sa hon och räckte fram 100dh, ”to share with her.” Hon pekade på kvinnan som hade sopat golvet med henne, och illustrerade med leenden och gester vad hon ville. Kvinnorna tittade på varandra och skrattade, nickade, tackade glatt.

Jag hade trott att vi skulle var trötta och sådär behagligt sega när vi kom ut från hammamet, ungefär som efter bastu eller massage, men vi kändes oss snarare pigga och upplivade och på väldigt gott humör.

Lisa